Nedskräpning viktigaste miljöfrågan för allmänheten

Nyheter och klipp

Var­je år kos­tar det sam­häl­let sto­ra sum­mor peng­ar att stä­da upp efter män­ni­skor som skrä­par ner. Pon­tus Ten­gby, kom­mu­ni­ka­tions­chef på Håll Sve­ri­ge Rent säger att man vill upp­ma­na män­ni­skor att hål­la rent efter varandra.

- Det hand­lar inte om att stä­da upp efter and­ra utan i förs­ta hand att man stä­dar upp efter sig själv, säger Pon­tus Tengby.

Pon­tus Ten­gby. FOTO: PRESSBILD.

Kristi­na Gann­holt från Arvi­ka är en av de som enga­ge­rat sig i att ploc­ka skräp. Hon lik­nar det vid att leta kantareller.

- I och med att jag hål­ler på med natur­fo­to­gra­fi så är jag myc­ket ute i natu­ren och det finns myc­ket natur, fågel­liv och så här i stan ock­så. Jag tar myc­ket bil­der även på små saker, allt­så mak­ro­fo­to­gra­fi, nere på mar­ken och då ser man sedan att man mås­te ploc­ka bort en mas­sa plast och snö­ren och allt möj­ligt. Så det är gans­ka irri­te­ran­de och man blir mer upp­märk­sam på hur myc­ket det egent­li­gen finns, säger hon.

Kristi­na Gann­holt. FOTO: SAKEUS BERG.

Pon­tus Ten­gby säger att ned­skräp­ning är den vik­ti­gas­te mil­jöfrå­gan för all­män­he­ten som många bryr sig om.

- Ned­skrä­pa­de mil­jö­er upp­levs som otrev­li­ga. Man tyc­ker att Sve­ri­ge är ett rent land, men på många plat­ser och stäl­len är det inte så rent, säger han.

Kan inte ta allt själv

- Det är myc­ket, nu är det mest pant­bur­kar. Man kan inte ta allt om man är själv, man mås­te pri­o­ri­te­ra. Nyss såg jag att någon har ploc­kat upp allt efter McDonald's där, det som var väl­digt myc­ket längs älven där. Så det var roligt att se att även någon annan har enga­ge­rat sig, säger Kristi­na Gannholt.

- När grä­set väx­er på som­ma­ren så kom­mer de och kör gräs­klip­pa­re och då klip­per de sön­der glas­flas­kor och bur­kar. Det blir väl­digt vasst. Anting­en får något djur i sig eller skär sön­der tassarna.

FOTO: KRISTINA GANNHOLT.

Att vara med och ploc­ka skräp är gans­ka lätt, enligt Pon­tus Tengby.

- Det är bara att ta hands­kar och en påse och ploc­ka. Det förs­ta man kan göra är att se till att man själv inte skrä­par ner och se till att ens barn inte skrä­par ner, säger han.

Håll Sve­ri­ge rent anord­nar var­je år ett tio­tal kam­pan­jer som är rik­ta­de mot allmänheten.

- Vi gör oli­ka reklam­kam­pan­jer om ned­skräp­ning, säger Tengby.

Håll Sve­ri­ge rent sam­ar­be­tar ock­så med före­tag så att de tar hand om sitt skräp och får en för­stå­el­se för nedskräpningen. 

- Vi arbe­tar ock­så för att påver­ka besluts­fat­ta­re, allt­så vi är ofta expert åt myn­dig­he­ter och rege­ring­en så får vi vara med och tyc­ka till, säger Tengby.

Man har ock­så utbild­nings­pro­gram, till exem­pel lek­tio­ner där ele­ver får lära sig om håll­bar utveckling.

- Det är väl­digt vik­tigt fram­förallt tyc­ker vi att var­je ny gene­ra­tion som kom­mer ut i sam­häl­let och blir vux­na ska kän­na till ned­skräp­ning. Det är vik­tigt att pra­ta med alla nya barn om var­för man inte ska skrä­pa ner och det är jät­te­vik­tigt för att nå en form av för­änd­ring, säger Tengby.

FOTO: KRISTINA GANNHOLT.

Kristi­na Gann­holt upp­märk­sam­ma­de att det blev ett väl­digt stort pro­blem med skräp när ung­do­mar­na i Arvi­ka fick distans­un­der­vis­ning och enligt hen­ne åkte runt med A‑traktorer istäl­let för att vara hem­ma . Hon bör­ja­de då ploc­ka bland annat pant­bur­kar, och från april till slu­tet av augusti hade hon sam­lat ihop pant för 1 700 kro­nor som hon behöll.

- Då behöll jag de peng­ar­na. Men i år bör­ja­de jag med­ve­tet redan förs­ta janu­a­ri och i nulä­get är det 1300 kro­nor unge­fär. Och peng­ar­na ska gå till något ända­mål för att sät­ta per­spek­tiv hur myc­ket peng­ar vi inte tyc­ker är någon­ting värt, som många släng­er ute i natu­ren, säger hon.

- Det är inte bara bur­kar och flas­kor, utan det är myc­ket annat. Chip­spå­sar och glass­pap­per. Det är ju över­allt någon­ting. Jag har märkt myc­ket bygg­plast och avspärr­nings­band. Någon sat­te upp de, men de tar säl­lan bort all­ting igen. Så det lig­ger och fladd­rar och för­mult­nar, går ner i bac­ken, blir mikroplast. 

- Jag har hit­tat det mesta i sko­gen. Allt från reno­ve­rings­ma­te­ri­al, gam­la färg­hin­kar, möb­ler. Även träd­gårds­av­fall. Ute på Vik­shol­men och Hög­val­ta där det är väl­digt nära till tip­pen. Hur tän­ker folk, tän­ker de alls. Antag­li­gen är de fär­di­ga en sön­dag kväll och vill bli av med det sista. Och då pas­sar det sig bätt­re att åka ut dit istäl­let. Det är sånt på väl­digt många ställen. 

- Olycksned­skräp­ning som när det blå­ser, blir över­sväm­ning och sånt, det kan man inte göra så myc­ket år, det får man ta, säger Kristi­na Gannholt.

- Men då är det ju ock­så vik­tigt att när stor­men eller över­sväm­ning­en är över att kom­mu­nen eller vem som nu som är ansva­rig får upp­dra­get att stä­da upp. För vi vet ju att det är ing­en annan som tar det. Väl­digt myc­ket ham­nar nere på Sågud­den vid den viken där det blå­ser in myc­ket bakom det gam­la båt­hu­set, där stä­da­de vi upp för­ra året och det var väl­digt myc­ket smått som ing­en bryr sig om. 

Per­son­ligt ansvar

Kristi­na Gann­holt påpe­kar att per­son­ligt ansvar är vik­tigt när det kom­mer till nedskräpning.

- Först och främst ska man väl skip­pa ja-tän­ket, utan det mås­te vara ett vi-tänk. Om man ser nu på den­na spe­ci­el­la grupp som vi oftast pekar ut här i stan, då är det ju de vux­na, allt­så deras för­äld­rar som mås­te ta ansvar. Man und­rar har de inte lärt sig där hem­ma, för det har jag gjort.

- Myc­ket hand­lar väl om grupp­tryck just när de åker runt i bil. Det är inte coolt nog att gå till sop­hin­ken och släp­pa sina sopor där nere. Och det är ju myc­ket alko­hol inblan­dat för­stås, och då tän­ker man inte så långt, just på mil­jö­vård. Det är ing­en som bryr sig då. Men jag vet inte, det är nog fram­förallt de vux­na som ska före­gå med gott exem­pel, tyc­ker jag.