Brödernas mamma om ursäkten: "Det blir inte seriöst"

Nyheter och klipp

Kom­mun­sty­rel­sen i Arvi­ka ber brö­der­na Karlsson/Dahlén om ursäkt för den utsatt­het och de upp­le­vel­ser som hela famil­jen upp­levt och fort­fa­ran­de upp­le­ver. Det med­de­lar kom­mu­nen i ett press­med­de­lan­de.

Sam­ti­digt står man fast vid att kom­mu­nens soci­al­tjänst inte begått någ­ra for­mel­la fel. Anni­ka Karls­son, mam­ma till Christi­an och Robin menar att pro­ble­met lig­ger i just det.

- Det blir inte seri­öst, det är svårt för mig som mam­ma till Christi­an och Robin att ta den ursäk­ten seri­öst. Så länge man inte anser att man inte har gjort något fel, så vad ber man då om ursäkt för kan jag tän­ka, säger hon till Arvikamagasinet.

"Ett steg i rätt riktning"

Hon menar att det blir tom­ma ord, och inte känns bra.

- Vit­sen med det här är ju att någon tar ansvar erkän­ner att man har gjort fel och ber om ursäkt för sina fel, säger hon och fortsätter;

- Man ber inte om ursäkt om man inte har något att rät­ta till, och som man har gjort fel och har dåligt sam­ve­te för och öns­kar att det inte hade hänt. Så känns det ju.

Famil­jen har länge velat ha ett avslut, och menat att en ursäkt skul­le kun­na bli ett slags avslut:

- Jag kan tyc­ka att det är ett steg i rätt rikt­ning, abso­lut, men det mås­te ändå grun­da sig i ett sorts ansvars­ta­gan­de. Det är ju lik­som lite det som det hand­lar om. Ursäk­ten är ju önsk­värd just för att ing­en har tagit ansvar, och kom­mu­nen och soci­al­tjäns­ten i Arvi­ka '98 kun­de ha haft ett avgö­ran­de ansvar här och skul­le ha haft ett avgö­ran­de ansvar här. Men de anser ju sig inte ha gjort någ­ra fel i sitt ansvars­ta­gan­de. Och det är ju all­var­ligt kan jag tycka.

- Jag får väl smäl­ta det här, men i min värld så ber man om ursäkt för någon­ting när man har gjort fel och gör om och gör rätt, och den käns­lan finns inte just nu i alla fall.

På ons­dags­ef­ter­mid­da­gen ska kom­mu­nen ha ett möte med kom­mu­nen. Anni­ka Karls­son ser fram emot mötet:

- Vi är kal­la­de till det här mötet och jag tyc­ker att vi ska gå dit med respekt, och jag vill gär­na höra dem för­kla­ra sin utred­ning. Vi är med­vet­na om att vi står på oli­ka sidor och har oli­ka åsik­ter, men vi mås­te ock­så kun­na sit­ta ner som vux­na män­ni­skor och lyss­na in varandra. 

- Jag kän­ner ock­så själv, rent per­son­li­gen att jag kom­mer att vil­ja stäl­la ett par kon­kre­ta, for­mel­la frå­gor och höra dem berät­ta vida­re och för­kla­ra för mig, var­för och jag för­vän­tar mig ock­så att när jag fått den för­kla­ring­en att de är bered­da att höra mitt svar. Att jag får sam­ma chans. Så jag ser fram emot det mötet imor­gon, avslu­tar hon.