Mikael lever med Tourettes: "Jag tänker hela tiden på vad andra tänker"

Nyheter och klipp

Bakom sin dia­gnos är han en van­lig pap­pa och sam­bo. Där är livet som en van­lig barn­fa­milj. Men utan­för dör­ren finns alla för­do­mar som är en stor anled­ning till att Mikaels ork inte all­tid räc­ker till.

Mikael har hål­lit en före­läs­ning som heter "Jag har Tou­ret­tes, men Tou­ret­tes har inte mig", och i artik­len berät­tar han om dia­gno­sen och hur den påver­kar hans liv.

Mikael Brun­zell fick sin dia­gnos Tou­ret­tes när han var runt 12 års ålder. Idag job­bar han som vakt­mäs­ta­re. Han har sam­bo, job­bar hel­tid och är tre­barns­far. Han har fun­nit sig själv och vet att han kan hit­ta styr­ka genom medi­ta­tion. Men så här har inte all­tid livet varit för Mikael Brun­zell. I sko­lan var livet inte all­tid så lätt. Han insåg att han inte var som de and­ra bar­nen. De fick honom att skäm­mas. Han berät­tar om ett sär­skilt starkt minne.

- Jag minns en gång, jag tror jag var elva år eller tolv. Jag var då hem­ma hos, jag hade en flick­vän då, skrat­tar Mikael. Min kom­pis var ock­så med där, han hade ock­så en tjej som han var ihop med. Jag minns att jag satt och hark­la­de mig och drog in ljud­ligt med luft. Och de frå­ga­de mig då, var­för gör du så. Då minns jag att jag skäm­des så något enormt. Det var nog mitt förs­ta star­kas­te min­ne som jag kan kom­ma att tän­ka på. Jag hade inte haft pro­blem med det innan. Men då blev det ett pro­blem. När folk runt omkring bör­ja­de läg­ga mär­ke till mina tics, säger Mikael till Arvikamagasinet.

Tou­ret­tes syndrom inne­bär att per­so­nen har upp­re­pan­de läten och plöts­li­ga rörel­ser. De upp­re­pan­de läte­na kal­las även för tics. För att få dia­gno­sen Tou­ret­tes syndrom ska tic­sen bör­jat före 18års ålder och ha pågått under minst ett år och ha en stor påver­kan på bar­nets liv. Tou­ret­tes beror på en oba­lans i hjär­nans sig­nal­sy­stem och har ingen­ting att göra med hur smart du är.

"Folk har pratat skit och sagt att jag är en knarkare"

Många med Tou­ret­tes har dålig själv­käns­la då de kän­ner sig uttit­ta­de och inte pas­sar in i samhället.

- Det hade varit lät­ta­re om folk inte döm­de varand­ra så fort. Utan att se per­so­nen bakom sina dia­gno­ser, säger Mikael.

När han var runt tolv år fick han sin dia­gnos. Det var i sam­ma veva som han märk­te att and­ra bör­jat rea­ge­ra på hans tics.

- Jag hade myc­ket tics med höga ljud. Det är klart det var käm­pigt under den tiden. Jag minns att jag satt ofta vaken sent på kväl­lar­na på grund av tan­kar kring vad and­ra tyck­te om mig. Jag tic­sa­de då ofta högt, så högt att mor­san inte kun­de sova. Och hon skul­le ju upp och job­ba och behöv­de sova.

Mikael berät­tar att det var en job­big peri­od under skol­gång­en. Men i nion­de klass fick han medi­cin som hjälp­te honom mot tic­sen. Det var lugnt en läng­re peri­od för honom.

- Tills jag blev 25 år och fick mitt förs­ta barn. Men den värs­ta peri­o­den var när jag var i åldern mel­lan 12–16 år.

Humor blev räddningen

De män­ni­skor som kän­ner någon form av utan­för­skap bru­kar fin­na något som kan ge käns­lan av att till­hö­ra någon grupp. Sport kan vara en sådan grej. Men Mikael fann humorn. Humorn har varit hanns rädd­ning i mångt och myc­ket. Han berät­tar att den har räd­dat honom många gånger.

- Det har nog all­tid varit så att jag har gömt mig bakom humorn. Genom hela skol­gång­en. Från låg­sta­di­et till hög­sta­di­et. Men även i gym­na­si­et ock­så. Det är så man oftast blir, en skäm­ta­re. När man inte vågar visa sitt rät­ta jag.

Det kan vara svårt för alla våra barn att lyc­kas pas­sa in och lära sig hit­ta sig själv. Kanske har Mikael fått lära sig att hit­ta sitt rät­ta jag genom en hår­da­re resa. Men humorn har inte bara varit en rädd­ning för Mikael. Den har for­mat honom till den han är idag.

- Jag tyc­ker att det är kul med humor över­lag. Ser man sig själv på ett humo­ris­tiskt sätt så är det lät­ta­re att han­te­ra det också.

Mikael berät­tar om hur han kun­de använ­da humorn som skydd i skolan.

- Det var ofta så att jag för­sök­te skäm­ta bort ett tics om någon frå­ga­de mig vad jag gjor­de när jag fick ett tics. Som exem­pel hade jag ett tics med mitt huvud så kun­de jag säga typ att, men tit­ta där var en fisk­mås eller något sådant. Då glöm­des mitt tics bort. 

Idag job­bar Mikael hel­tid som vakt­mäs­ta­re åt kom­mu­nen. Det är förs­ta gång­en i hans liv som han kla­rat att job­ba heltid.

 – Jag har ald­rig gjort det innan. Det är lite käm­pigt men det fun­kar. Det är svårt att gå ner i tid ock­så för vi behö­ver peng­ar­na. Jag bru­ka­de göra mer innan men nu blir det mest seri­er och jag spe­lar lite ibland på gitarren.

"Jag har Tourettes, men Tourettes har inte mig"

Mikael var tidi­ga­re aktiv med att före­lä­sa om Tou­ret­tes syndrom. Före­läs­ning­en heter "Jag har Tou­ret­tes, men Tou­ret­tes har inte mig." Idag räc­ker inte tiden eller orken till detta.

De dagar som Mikael har mer tics har han ett gott stöd från sin sam­bo. Han blir lätt trött och orkar inte så myc­ket. Han tän­ker ofta på vad and­ra ska tyc­ka och tän­ka, något som tar myc­ket på hans psy­kis­ka krafter. 

- Jag tän­ker hela tiden på vad and­ra tän­ker eftersom jag har väl­digt myc­ket tics. Jag är inne i en så peri­od nu, med myc­ket tics. Det har varit så i gans­ka många år nu. Det blir mer tics med att behö­va job­ba hel­tid. Och att ha små­barn, säger Mikael.

Även hans tics gör att han blir trött. Han berät­tar att krop­pen blir spänd och musk­ler­na inte får vila. Det gör att han inte orkar så myc­ket. Han åter­häm­tar sig med medi­ta­tion och musik, och har en stor pas­sion till musi­ken. Han spe­lar gitarr och sjung­er. Musi­ken har varit och är fort­fa­ran­de en rädd­ning. En till­flykt där han kan få kän­na sig avslappnad.

- Senast jag var med i ett band var år 2010. Musi­ken är en stor del av mitt liv. Jag spe­lar även för bar­nen ock­så. Men det vill gär­na vara mer och spe­la på gitar­ren, de är lite klå­fing­ri­ga, skrat­tar Mikael.

Fördomar

Det finns en hel del för­do­mar om Tou­ret­tes.  Mikael berät­tar om folk som bru­kar miss­ta honom för att vara missbrukare.

- Ja folk som inte vet att jag har Tou­ret­tes går ofta och tror att man är en knar­ka­re. Det har jag hört många som sagt. Jag har fått hört bak­vä­gar att folk har pra­tat skit och sagt att jag är en knar­ka­re. En gran­ne till min mam­ma berät­ta­de för hen­ne att jag var en knar­ka­re på en bjud­ning hem­ma hos henne.

Det finns många som bru­kar säga att deras dia­gnos är som en super­kraft. Det är något som Mikael inte vill stäl­la sig bakom.

- Jag tyc­ker inte det är en super­kraft.  En super­kraft är när man kan fly­ga eller är jät­te­stark, säger han.

Mikael berät­tar han inte skul­le kän­na sig själv så bra som han gör idag om det inte vore för att han mediterade.

- Jag hade nog ald­rig bör­jat medi­te­rat om jag inte hade haft det så här. Genom medi­ta­tio­nen får man gans­ka bra självinsikt.

Bakom sin dia­gnos är han en helt van­lig pap­pa och sam­bo. Där är livet som en van­lig barn­fa­milj. Men utan­för dör­ren finns alla för­do­mar som är en stor anled­ning till att Mikaels ork inte all­tid räc­ker till.