Jag tänker på den svikne anställda som gång på gång lyft sina arbetsvillkor utan att få gehör. På den trötta föräldern som försöker få vardagen att gå ihop. På barnet som inte blir lyssnat på. Och på en landsbygd som alltför ofta känner sig bortglömd.
Det jag möter i samtal – och det som också bekräftas i undersökningar om dagens väljare – är en tydlig känsla: Människor vill bli tagna på allvar. Inte bara i ord, utan i handling.
Samtidigt växer en respekt fram för de politiker och partier som står stadigt, oavsett väder och vind. De som inte ägnar sig åt pajkastning eller röstfiske, utan som gör sitt arbete konsekvent under hela mandatperioden.
Men jag ska också vara ärlig. Det finns en sorg i att se hur förändringar plötsligt sker precis innan ett val. Hur riktningar ändras och segel styrs om när det blir dags att vinna röster. Det väcker frågor om varför besluten inte togs tidigare, när behoven redan var kända.
Samtidigt vill jag uttrycka en tacksamhet över att oppositionen faktiskt har fått respons och blivit lyssnad på både kommunalt och regionalt under den gångna mandatperioden. Jag är också tacksam över att se att förslag som drevs i opposition nu blir verklighet. För mig spelar det mindre roll vem som får äran – det viktigaste är att förändringen faktiskt sker.
För egen del gör detta valet enkelt, både kommunalt och regionalt. Samtidigt vet jag att det innebär en utmaning att vara tvärpolitisk i en tid där mycket handlar om block och positionering. Men för mig har det aldrig handlat om färg – utan om människor.
Frågan är inte vem som vinner debatten. Frågan är vem som faktiskt lyssnar – och agerar – när det verkligen behövs.
Trött på röstfiske och kappvändare
Ulrika Gundahl